Tillväxtanalys har belyst utmaningarna för de teknikval som stålindustrin har i den gröna omställningen och vilken roll staten har i omställningen.

EU:s klimatpolitik ger starka incitament för industrin att ställa om

Stålindustrin i EU står inför stora utmaningar att minska sina växthusgasutsläpp, särskilt med det förväntade höga priset på utsläppsrätter fram till 2030, vilket hotar lönsamheten. Samtidigt börjar den europeiska fordonsindustrin efterfråga stål med låga klimatavtryck. Det rör sig om högkvalitativt stål som produceras i Sverige.

Det finns flera teknikspår, bland annat traditionella masugnar med koldioxidavskiljning och lagring (CCS) samt innovativa direktreduktionstekniker som använder vätgas från fossilfri el eller syngas från fossilgas eller förgasad biomassa. Varje teknikspår har sina egna tekniska utmaningar och marknadsrisker, men har stor potential att minska utsläppen. Samtidigt finns det teknikspår som inte kommit lika långt och är därmed inte lika intressanta för en storskalig etablering i närtid.

Det finns därmed avancerade teknologier som kan möjliggöra en grön omställning för stålindustrin, men den största utmaningen är de betydande kostnaderna, såsom höga initiala investeringar och löpande driftskostnader. Det är avgörande att kostnaderna fördelas mellan företag, investerare och staten. För staten är det viktigt att utforma stödformer som främjar innovation och övergång till hållbar produktion utan att äventyra industrins ekonomiska stabilitet eller belasta den offentliga budgeten orimligt mycket.

Sverige har komparativa för- och nackdelar

Sverige bör fokusera på teknikspår som är i linje med landets komparativa fördelar och som bedöms kunna kommersialiseras i närtid. Sverige har flera komparativa fördelar som kan utnyttjas för att leda övergången till mer hållbara stålproduktionsmetoder, till exempel låga elpriser, tillgång till biomassa och närhet till järnmalmskällor, samt ett utvecklat teknikkluster kring stålproduktion. Det är faktorer som gör Sverige till en attraktiv plats för investeringar i grön stålproduktion. Men det finns också komparativa nackdelar, såsom långa avstånd till kunder och skrot, geografiska avstånd mellan industrier i norra Sverige, vilket kan öka transportkostnader och skapa större investeringsbehov i ny fysisk infrastruktur och försvåra kompetensförsörjningen. I flera länder i Europa finns det en trend att koncentrera satsningarna till industriella zoner för att fler branscher effektivt ska kunna dela på infrastruktur. Staten bör förstärka de komparativa fördelarna och mildra nackdelarna.

På längre sikt, fram emot 2050, kommer flera av de komparativa fördelarna som finns i norra Sverige att minska eller försvinna helt. Utvecklingen mot en större andel förnybar elproduktion globalt innebär att både elpriset och klimatfotavtrycket av elmixen kommer att konvergera. Svenska staten bör därför vara mer återhållsam med stöd till industrin på längre sikt, samtidigt som en planeringsram för utbyggnad bör finnas för att kunna anpassa sig till nya förutsättningar och risker.

Våra rekommendationer

• Generellt gäller att statligt stöd kan vara berättigat vid marknadsmisslyckanden; det vill säga när marknadens mekanismer inte fungerar effektivt, samt att statliga investeringar ska genomföras på ett kostnadseffektivt sätt och endast där de anses vara samhällsekonomiskt lönsamma.
• En oberoende företagsekonomisk bedömning ("second opinion") bör övervägas för stora statliga investeringar, kombinerat med en samhällsekonomisk analys.
• Staten kan tillhandahålla FoU-stöd under utvecklingsfasen av ny teknik för grön stålproduktion. Exempelvis i form av finansiering av forskningsprojekt, samarbeten med universitet och forskningsinstitut samt av test- och demonstrationsanläggningar.
• Staten kan, när det är samhällsekonomiskt motiverat, stödja utvecklingen av kompletterande infrastruktur, inklusive elnät och vätgasproduktion, för att möjliggöra storskalig omställning till grön stålproduktion.
• Staten bör verka för ett långsiktigt stabilt och förutsägbart regulatoriskt ramverk för grön stålproduktion, inklusive tydliga regler, standarder och mekanismer för att prissätta utsläpp av växthusgaser. Staten bör stödja en fortsatt ambitiös klimatpolitik inom EU för att säkerställa samordnade och harmoniserade åtgärder.
• Staten bör fortsätta engagera sig i internationella samarbeten för att främja en hållbar stålproduktion globalt, inte minst i utvecklingen av standarder.
• Staten bör överväga att genom nationell planering koncentrera investeringar till ett specifikt område i norra Sverige i syfte att skapa större samhällsstöd vilket bland annat kan förväntas bidra till snabbare prövningsprocesser och främja industriella kluster där flera branscher delar på kritisk infrastruktur.
• Staten bör införa mekanismer för transparens, ansvarsskyldighet och kontinuerlig utvärdering. En del av detta bör vara analyser som den här och som tillsammans med andra underlag kan ligga till grund för en strukturerad omvärdering av planerna i regelbundna intervall vilket också kan skapa en förutsägbarhet för industrin en aktiv industripolitik.